Nerverna på utsidan
Ibland är det så, om man är en ganska stor häst, med väldigt liten hjärna i förhållande till sin kroppsvikt. Att saker är extremt läskiga, man kan ha gått förbi dem tusen gånger innan, men just idag, är det något i den lilla hjärnan som inte kopplar. Något som intalar hjärnan och hästkroppen att man måste fly för sitt liv. Eller iallafall stå blickstilla och fundera överväga med sina hjärnceller om man faktiskt ska gå förbi. För att sedan vända om och bli övertalad två gånger minst innan man kan gå förbi, men då gående i sidled stirrande på det läskiga så det inte anfaller.
Idag var vi rädda för den där läskiga självgående gräsklipparen, självklart vet inte hästen och dess hjärna om att det är en gräsklippare. För han är helt 100 % säker på att det är ett hästätande monster som folk placerar i sina trädgårdar precis intill vår ridväg.
Barn på studsmattor är också livsfarliga, och folk som gömmer sig bakom häckar i trädgården.. usch!
Men hur fjantiga och små hjärnor de här djuren än har, så tar dem oss med storm. Flyttar in i våra hjärtan och lämnar aldrig. Jag minns varenda häst jag haft! Och det har varit ett par stycken.
I min värld just nu för tillfället så finns bara en häst, min allra finaste bästa hästvän. Min gos och godis farbror. Min återhämtning och lyckopiller. Min kompis. Världens bästa 24 åring. Världens bästa fullblod.
Världens finaste Zandro! ♡
